Tuesday, August 16, 2016

Min intro till babywearing

Jag blev intresserad av babywearing redan innan jag hade barn. Första gången jag såg någon bära barn i ett stycke tyg var i Zimbabwe år 2012. Redan första dagen där, på väg från flygfältet, såg jag kvinnor bära sina barn på ryggen i huvudstaden Harare. När jag lite senare åkte iväg ut på landsbygden och till sjukhuset jag gjorde min praktik på blev det en daglig syn. Jag tyckte det främst såg mysigt och behändigt ut, samtidigt som det såg skrämmande ut då mammorna slängde upp sina bebisar på ryggen och knöt fast dem med olika tyger, en del använde en handduk att knyta fast barnen i. Det var allt nåt annat än Babybjörn och selar med barnet framåtvänt! 



Då jag fick mitt första barn 2014 fick jag låna en trikåsjal av en vän. En beige-brunfärgad Hugabub. Under de första två månaderna blev den dock inte använd mer än 3-4 gånger, så jag lämnade den tillbaka. Någon månad senare märkte jag att vi ändå hade ett behov av sjal, och hittade en oanvänd trikåsjal begagnad på nätet, så åkte med dottern ut till Aura för att hämta den i sin oöppnade förpackning. Det var en svart Tricotslen. Den användes en hel del, men intresset för vävda sjalar fanns inte då ännu. Jag hade läst lite om dem, och tyckte de verkade jobbiga, eftersom man knyter dem på lite annat sätt, och de finns i olika storlekar och material beroende på hur man vill bära.

Följande bebis bars i trikåsjalen första gången då han var 2 dygn ung. Snabbt insåg jag att jag nu var redo för the dark side; vävda sjalar.

Det viktigaste är ändå för mig att sjalarna har varit en oerhörd hjälp i vardagen med två småbarn. Som ensamförsörjare med två barn som har 14 månaders åldersskillnad hade vardagen antagligen inte gått ihop utan bärsjal. Med hjälp av den kunde bebis få den närhet han behövde, samtidigt som det större barnet också fick uppmärksamhet eftersom jag kunde vara med henne, med fria händer, utan att bebisen var missnöjd.

Något jag inte hade kunnat tro då jag köpte min första vävda sjal var att sjalvärlden är så beroendeframkallande. Jag trodde det skulle räcka med en långsjal, en bärsele och en ringsjal. Men det finns så många olika mönster, färger och material att det blir för svårt att bara nöja sig med en. Och jag fäster mig ganska snabbt vid sjalarna pga deras sentimentala värde, så det är svårt att sälja dem vidare. Sjalarna har givit barnen tröst, närhet, glädjestunder och innehåller en hel massa minnen. 





Friday, July 15, 2016

Make love, not war


Det är så mycket ondska i världen. Jag förstår inte hur människan kan vara en så grym varelse.

Varför kan vi inte vara snälla med varandra, ställa upp för varandra och sprida godhet och kärlek?

Isället är det dödssynderna som har överhanden om människorna, där egoismen i sin tur styr över alla i de flesta fall.

Make love, not war känns mer aktuellt än någonsin just nu. 


Wednesday, July 13, 2016

Allt har sin tid

Plötsligt har min lilla bebis blivit stor, och den större allt mer självständig. Natte går, klättrar överallt och älskar att läsa böcker. Nanó har nu sovit i egen säng i 3 nätter och har så märkbart gått från att vara som en söt liten docka till en tjej som vet vad hon vill och är underbart påhittig. 

Mammaledigheten tog slut, och jag är tredje veckan på jobb. Det är 2 år sedan jag senast arbetade, så det är en rätt stor vardagsförändring. Tur jobbar jag bara varannan vecka, men det är riktigt tillräckligt. 

Den mini-burnout jag känt av sedan vintern börjar vara över. Nu har jag bara lite vardagsstress men det är överkomligt. 

Nya utmaningar och möjligheter väntar i höst, då jag igen ska börja studera och barnen ska börja i dagvård. 

Saker händer och förändras när man är redo för nästa steg. Just nu känns det som att jag är på rätt ställe i livet. Den balans som rubbades på vintern är nära på återställd. Det går bra nu.





Thursday, April 28, 2016

Forever living- ja eller nej?

Är Forever Livings produkter värda att testa? Nu tänker jag främst på deras F.I.T program. C9 är extremt dyr, och fastän F1 och F2 då blir förhållandevis billigare är de inte riktigt något som min budget klarar av.

Jag läste något tidigare i bloggar om försvar på att C9 inte är för viktminskning egentligen utan detox. Vilket inte är vad jag vill läsa, för betalar jag nästan 150€ för 9 dagar vill jag också gå ner flera kilon. Jag kan gå utan att äta halvt gratis på egen hand också så om någon har bra orsaker till just aloe vera och Forever living får ni gärna övertyga mig! Dessutom sköter levern om detox av kroppen på daglig basis och det den inte kan fixa kan nog inte kosttillskott göra något åt heller. 

Sådär snabbt påminner Forever livings verksamhet om Vemma, som verkar mycket som pyramidspel... Jag hoppas ju att det inte är så, för jag är ju nog ganska så intresserad av att prova på det här, men det är så dyrt så tröskeln att testa är hög. 

Thursday, April 14, 2016

Jobbiga barn?

Är det jobbigt att ha barn? Är det jobbigt att ha barn såhär tätt? Jag har två barn och det skiljer 14 månader mellan dem. Det är min verklighet. Jag vet inget annat. Jag vet inte hur det är att ha två barn som det skiljer 2, 3 eller 4 år på. Jag har inget att jämföra med. 

Att vara småbarnsförälder är intensivt, så är det, men hade jag tyckt att det var jobbigt, hade jag nog avstått från att skaffa barn. Mina barn förgyller och fyller mitt liv. Jag skulle aldrig inför mina barn säga till någon att det är eller har varit jobbigt att vara deras mamma.

Visst har vi jobbiga stunder, men oftast är det inte barnen som är anledningen till dem, även om deras gnäll och bråkande ibland får det dom är jobbigt att kännas värre. 

Jag tror, vare sig man har 1 barn, tvillingar, eller 16 barn, att man inte kan komma ifrån att någon gång tycka familjelivet är jobbigt. Man blir arg och irriterad. Men det är viktigt att komma ihåg då man blir arg att det inte är barnet, utan det barnet gör, som man blir arg på. 

Sänk alla krav och skit i allt annat än barnen. Vardagen känns genast mindre jobbig bara man fokuserar på det viktigaste; att barnet har det bra. Även om det känns jobbigt så är det inte barnen som är det som är jobbiga. 


Thursday, January 28, 2016

Ensamheten

Det är ganska ensamt att vara mammaledig. Mina nära vänner har inte barn, och andra som har barn bor så långt bort att vi bara träffas några gånger om året. Jag är även "grupplös", då jag inte hade möjlighet delta i familjeförberedelsegruppen med första barnet, och inte var välkommen att göra det med andra barnet. 

Redan innan barnen stod mitt sociala liv med ena foten i graven. Att få tiden att räcka till att träffa vänner ville inte riktigt fungera med skola och jobb, och vännerna hade samma problem. Så jag vande mig vid att vara ensam. Och började så småningom föredra att vara ensam. Men endå var jag inte helt ensam, jag träffade ju människor i skolan och på jobb. 

Fastän ensamheten inte var ny då barnen kom, kändes den annorlunda nu. Störande på nåt sätt. Och mer total. Det finns dagar då jag inte ser eller pratar med andra personer än barnen. Jag har nu märkt att jag inte vet hur jag ska vara då jag är bland människor, för jag har blivit så ovan med vuxet sällskap. 

Med andra barnet började vi gå på familjecafé lite nu och då från det att bebisen var 4 månader. Då kände jag att jag vågade ta mig ut bland andra mammor. Med första barnet besökte vi aldrig något familjecafé. Jag visste inte riktigt när de var, och vågade inte heller gå till dem jag visste att fanns. Första barnet ville dessutom sova till 10 på morgonen. Jag hade även läst om mammor på dessa ställen i andra delar av landet, som kritiserat flaskmatning och köpta barnmatsburkar samt sånt som kan ge "lat mamma-stämpel", och halvt mobbat andra. 

Som tur är mammorna snälla i familjecaféerna här! Pargas är väldigt bra på familjecafé fronten. Det finns minst ett familjecafé att gå till varje dag, om man så vill, som församlingarna, Folkhälsan och Mannerheims barnskyddsförbund ordnar. Mammorna är inte dömande och elaka. Jag var rädd i ett år för dessa ställen helt i onödan. Barnen får leka med andra barn och jag får dricka te och lite sällskap. 

Från rådgivningens sida finns även en mamma-babygrupp, som jag och bebisen är med i. En liten grupp, med 7 mammor och våra bebisar, 2 psykologer och en familjearbetare. Den gruppen har varit bra för oss. Nu har vi bara några träffar kvar, men kommer förhoppningsvis att få fram fungerande träffar på egen hand. 

För andra föräldralediga, eller vårdlediga, kan jag inte annat än rekommendera familjecaféverksamheter! Om det finns baby-mammagrupper är även de guld värda! 

Med lite sällskap ibland har jag börjat känna mig lite mer som en människa igen. Jag känner mig i alla fall inte så ensam som tidigare, och framför allt vet jag att barnen också får ut glädje av att inte bara vara hemma med mig hela dagarna. Fortfarande är det lite av en utmaning att få oss alla klara tillräckligt tidigt på morgonen så att vi faktiskt hinner någorlunda i tid, så att barnen hinner leka lita också. 

Bildkälla


Tuesday, January 5, 2016

Flyktingar och säkerhet

Jag börjar bli smått orolig över säkerheten i det här landet nu i och med flyktingarna. Och då är det inte flyktingarna jag är rädd för, utan motståndarna. 

Jag var inte själv på plats och ställe igår då det ordnades en infokväll av Pargas och Röda korset i stadshuset. Efter att ha sett en videosnutt från kvällen är jag nog glad att jag inte kunde delta, eftersom jag hade känt mig väldigt obekväm bland de högljudda flyktingmotståndarna. Bara videosnutten gjorde mig förbannad och chockerad över att folk kan bete sig så. 

På plats fanns en del högljudda motståndare, som ville sabotera informationstillfället och sprida sin antiflyktingpropaganda. De här racisterna som nu högljutt står och menar att kvinnor och barn är i farozonen då flyktingarna kommer har troligen aldrig brytt sig ett dugg om den säkerheten tidigare. Flyktingarna som var där lämnade stället gråtande! Trots att de inte förstod vad som sades visste de att det var så negativt att de började gråta... Som tur fanns det också några som kom med sakliga frågor, och de flesta stadsbor lär ha varit besvärade av sabotörerna. 

Någon eller några racist-sabotörer kan nog finnas bland Pargasborna också. Under julhelgen tände någon eld på platsen där det är tänkt att flyktingarna ska bo i vår. Jag är mer rädd för racistiska pyromaner än flyktingarna. Det hat som finns i samhället just nu är ju helt sjukt. 

Videosnutten finns här